”Det var på hösten, en mörk kväll, en sälbukulla var ensam vid vallen. Hon satt och vov en väv, då kom trollen in och skulle klä henne till brud åt en trollyngling; hon bad att få väva ut väven först, men det fick hon inte; de slet bort väven och hade sönder vävstolen. Då knöt hon sitt strumpeband omkring vallhundens hals (enligt andra sin halsduk med en vidfästad skriven lapp) och skickade hunden ner till sin fästman hemma i byn. Han förstod att något galet var på färde och gav sig iväg ridande, med ett stickbloss, som var utbrunnet när han var nära framme och som han kastade i en tjärn – den har ännu ljust vatten, alldeles grönt, och heter Lystjärn.

Det var två slags troll, fattiga och rika. De fattiga fick inte komma in och vara med på kalaset; till hämnd talade de om för fästman, hur han skulle göra: kasta yxan över trollen därinne och hugga kniven i dörren. Bruden var nästan färdigklädd, endast vänsterhandsken felade, annars hade de tagit henne med sig.

Nu fick han henne med sig upp på hästryggen och red i sporrsträck därifrån, trollen kom efter och grät och tjöt, men så kom dom till en åker som var harvad i kors och då kunde de inte följa längre”… ”de kom till en höstplöjning, den var plöjd med plog med stål i och han red i kors över den, så trollen måste vända.